John Galliano är en brittisk modeskapare, född den 28 november 1960 i Gibraltar, känd som en av de mest teatrala designerna inom haute couture. Han ledde Givenchy och sedan Dior i femton år, tills han fälldes för antisemitiska förolämpningar 2011 och fick lämna modehuset. Efter några år i skymundan var han kreativ chef för Maison Margiela 2014–2024. Per oktober 2026 arbetar han med ett tvåårigt samarbete med Zara.
| Fakta | John Galliano |
|---|---|
| Född | 28 november 1960 i Gibraltar |
| Fullständigt namn | John Charles Galliano, i intervjuer Juan Carlos Antonio Galliano-Guillén |
| Medborgarskap | Storbritannien |
| Yrke | Modeskapare och kostymtecknare |
| Utbildning | Wilson’s School och Central Saint Martins i London |
| Modehus | Givenchy, Christian Dior, Maison Margiela och eget märke |
| Utmärkelser | British Designer of the Year fyra gånger, CBE 2001, RDI 2002 |
| Partner | Alexis Roche, stilkonsult |
Vem är John Galliano? Uppväxten i Gibraltar och London
Pappan Juan Galliano var gibraltisk med italienska rötter och arbetade som rörmokare, mamman Ana Guillén kom från Spanien. I folkbokföringen heter han John Charles Galliano, men i intervjuer har han själv uppgett namnet Juan Carlos Antonio Galliano-Guillén. När han var sex år flyttade familjen till södra London, där han växte upp i ett strängt katolskt hem.
Han tog examen från Central Saint Martins 1984 med högsta betyg i modedesign. Examenskollektionen Les Incroyables, inspirerad av franska revolutionen, köptes i sin helhet av Londonbutiken Browns. Därefter startade han sitt eget märke med stylisten Amanda Harlech och hattmakaren Stephen Jones. Märket hyllades för sitt skrädderi, men ekonomin var skör.
Från London till Paris
I Paris fick han först arbeta i lokaler hos Faycal Amor på Plein Sud. När avtalet tog slut 1993 hade han inte råd att visa någon kollektion och missade hela säsongen. Räddningen kom genom Vogues chefredaktör Anna Wintour och André Leon Talley, som presenterade honom för mecenaten São Schlumberger och finansiärerna bakom Arbela. Visningen som följde blev ett avgörande moment: den räknas som hans genombrott och gav honom trovärdighet i Paris.
I juli 1995 utsåg Bernard Arnault, ägare till LVMH, honom till chefsdesigner för Givenchy. Han blev därmed den förste britten att leda ett franskt haute couture-hus och visade sin första couturekollektion där den 21 januari 1996. När han gick vidare tog Alexander McQueen över.
John Galliano på Dior 1996–2011
I oktober 1996 flyttade LVMH honom till Christian Dior, där han ersatte Gianfranco Ferré. Titeln var kreativ chef, det som modepressen ofta kallar creative director. Hans couturevisningar och kollektioner i prêt-à-porter (på engelska ready-to-wear) hyllades av kritikerna och blev stora iscensättningar.
Typiskt för hans formspråk är att färger, spetsar, kantband, siden, sammet och smycken blandas i samma plagg. Inför sommarsäsongen 2007 bar de manliga modellerna gasmasker, och flera gick med tända cigaretter eller cigarrer i händerna. Tre skapelser från Dior-åren är fortfarande kända långt utanför modevärlden:
- Dior Saddle bag. Väskan, formad som en hästsadel med ett stort D, visades 1999 i vår- och sommarkollektionen för 2000 och blev en av de populäraste handväskorna någonsin, bland annat genom Sex and the City.
- Nicole Kidmans Oscarsklänning. Den chartreusegröna klänningen i chinoiseriestil från Oscarsgalan 1997 var Gallianos.
- Tidningstrycket. Mönstret med tidningssidor räknas till de mest kända Dior-designerna från perioden.
Skandalen 2011: varför Galliano fick lämna Dior
Mellan oktober 2010 och februari 2011 var Galliano inblandad i tre anmälda händelser på baren La Perle i Paris. I en av dem filmades han när han sa att han älskade Hitler. Den 24 februari 2011 riktade han antisemitiska förolämpningar mot museiintendenten Géraldine Bloch och rasistiska mot hennes sällskap Philippe Virgitti.
Dior stängde av honom dagen efter och meddelade den 1 mars 2011 att man inlett processen att avskeda honom. Natalie Portman, då ansikte utåt för Dior, sa att hon inte ville förknippas med honom. Försvaret hänvisade till arbetspress och missbruk. Den 8 september 2011 fann en domstol i Paris honom skyldig till offentliga förolämpningar på grund av ursprung, religion, ras eller etnicitet, och straffet blev villkorliga böter på totalt 6 000 euro. Hederslegionen, som han fått 2009, drogs tillbaka 2012. Hans stämning mot Dior för obefogat avsked, där han begärde ungefär 6 miljoner euro, förlorade han.
Comebacken: Oscar de la Renta och Maison Margiela
Vägen tillbaka började 2013, när Oscar de la Renta, med Anna Wintour som mellanhand, bjöd in honom till sin ateljé inför New York Fashion Week. Den 6 oktober 2014 meddelade OTB-gruppen att han blivit kreativ chef för Maison Margiela, och hans första couturekollektion för huset visades i London den 12 januari 2015. Där möttes hans teatrala uttryck och husets dekonstruerade estetik. År 2018 lanserade han parfymen Mutiny och lovade att sluta använda päls. I december 2024 lämnade han Margiela efter tio år.
Vad gör John Galliano nu?
Per oktober 2026 är två saker aktuella:
- Samarbetet med Zara. I mars 2026 tillkännagav Zara ett tvåårigt kreativt samarbete där Galliano tolkar om plagg ur kedjans arkiv i säsongskollektioner. Den första lanseringen var planerad till september 2026.
- Den inställda utställningen på Met. I juli 2026 meddelade Metropolitan Museum of Art att Costume Institutes vårutställning 2027 skulle ägnas Galliano. Beslutet blev omstritt, och i augusti 2026 ställdes utställningen in på grund av uttalandena från 2011.
Dokumentären High & Low – John Galliano
Kevin Macdonald skildrar i High & Low – John Galliano, från 2023, designerns uppgång och fall och försöken till försoning. Filmen är knappt två timmar lång, och bland de medverkande finns Naomi Campbell, Kate Moss och Anna Wintour. I Sverige har den visats av Doc Lounge och på SVT Play.
Källor
- John Galliano, svenska Wikipedia
- John Galliano, engelska Wikipedia
- John Galliano, Wikidata
- High and Low - John Galliano, Doc Lounge Göteborg
- John Galliano: High & low, SVT Play
- Galliano samarbetar med Zara, Aftonbladet
Bild: Laura Blanchard / Wikimedia Commons, licens CC BY-SA 2.0.


