Silke är en naturlig proteinfiber som silkesfjärilens larver spinner för att bygga sin kokong. Det är alltså själva tråden, inte tyget, som kallas silke, medan det vävda tyget av silkestråd går under namnet siden. Materialet räknas som ett av de mest exklusiva som finns, dels för sin mjukhet och glans, dels för att det är sällsynt: silke utgör bara ungefär 0,2 procent av världens totala textilfiberproduktion, att jämföra med bomull på drygt 51 procent.
Vad är silke och hur skiljer det sig från siden?
Enligt Wikipedia är silke de kokongtrådar som silkesfjärilens larver spinner in sig i när de förpuppas, en textilfiber som sedan vävs till tyg. Just det vävda tyget är det som på svenska benämns siden. Fibern består av två proteiner: fibroin, som utgör själva silkestråden, och sericin, ett klistrigt bindämne som håller ihop trådarna i kokongen. Kärnorna är två till antalet eftersom silkeslarven har två spinnvårtor tätt intill varandra på huvudet och spinner ur båda samtidigt. Till skillnad från ull, som också är en animalisk proteinfiber men spinns av korta, krusiga hår, är silke en lång sammanhängande filamentfiber, vilket ger den karakteristiska glansen och det släta greppet.
Så tillverkas silke – från mullbärsblad till tråd
Det silke som dominerar världsmarknaden kommer från den framavlade arten Bombyx mori, en mullbärssilkeslarv som är uppkallad efter sin enda föda: mullbärsträdets blad. Från ägg till fullvuxen larv tar det bara omkring en månad, en period då vikten ökar omkring 10 000 gånger. När larven är fullvuxen slutar den äta och börjar spinna sin kokong genom att extrudera en halvflytande silkesmassa ur två körtlar som slingrar sig i sicksack genom kroppen. Genom att rotera huvudet i en åttaformad rörelse bygger larven färdigt kokongen på tre till fyra dagar.
För att den värdefulla tråden inte ska förstöras när fjärilen bryter sig ut ångas kokongen, vilket avbryter metamorfosen. Kokongerna torkas därefter och sorteras innan de hasplas, en process där silkestråden mjukas upp och dras av för hand eller maskin, gärna med flera kokonger samtidigt så att garnet håller jämn tjocklek. I Thailand görs hasplingen fortfarande ofta för hand, vilket ger thaisilket en grövre och mer rustik yta än det maskinhasplade. Den färdighasplade tråden kallas råsilke, och innan den säljs vidare klassas kvaliteten i elva grader, från 6A som bäst till F som enklast, utifrån likformighet, renhet och draghållfasthet. Traditionen med silkesodling har sina rötter i Kina, där de äldsta fynden av siden dateras till omkring 3600 år före vår tideräkning, och spreds sedan västerut längs Sidenvägen till bland annat Rom.
Silkets egenskaper och fördelar
Silkesfibern har en ovanligt slät yta jämfört med både ull och bomull, vilket är en av huvudanledningarna till att materialet känns så mjukt mot huden. Ytan ger också den karakteristiska glansen, eftersom ljuset reflekteras jämnare på en slät fiber än på en ojämn. Silke kan absorbera fukt upp till omkring 30 procent av sin egen vikt utan att kännas fuktigt, vilket gör tyget behagligt både i värme och kyla. Fibern har dessutom en förhållandevis hög draghållfasthet, den ligger bara marginellt under nylon, och räknas som en av de starkaste naturfibrerna som finns. En svaghet är att silke saknar motståndskraft mot UV-strålning och bör därför inte utsättas för direkt solljus under längre perioder, då fibrerna kan försvagas och blekas.
Olika typer av silke
Det finns två huvudtyper: mullbärssilke och vilt silke. Mullbärssilke, som produceras av den odlade Bombyx mori, står för merparten av världens produktion och kännetecknas av jämn kvalitet, hög glans och långa, kontinuerliga fibrer. Vilt silke kommer i stället från andra fjärilsarter, till exempel tussahsilke från insekter i släktet Antheraea som lever på eklöv i bland annat Indien, Kina och Vietnam. Det vilda silket har en grövre och mer oregelbunden struktur, är svårare att haspla i en sammanhängande tråd och utgör bara några enstaka procent av den totala produktionen. Utöver dessa finns spunnet silke, en biprodukt av det avfall som uppstår vid hasplingen och av skadade kokonger, som kardas och spinns på ett sätt som påminner om ullproduktion. Ingen konstfiber har hittills lyckats efterlikna silkets alla egenskaper fullt ut, även om viskos ursprungligen marknadsfördes som just “konstsilke” tack vare sitt mjuka fall och sin lyster.
Silkesvård – så vårdar du silke
Silkesvård handlar mest om att skydda proteinfibern från värme och starka kemikalier:
- Tvätta kallt. Handtvätt eller ett skonsamt program i runt 30 grader skyddar fibrerna bäst.
- Välj rätt tvättmedel. Ett milt, enzymfritt medel avsett för ull eller silke, vanliga tvättmedel med enzymer och blekmedel bryter ner proteinet i tyget.
- Undvik torktumlare och direkt sol. Torka plagget plant och skyddat från starkt ljus, annars riskerar silket att blekas och bli sprött.
- Stryk svalt. Låg värme, gärna med ånga, och helst på avigsidan eller med en duk mellan järn och tyg.
Med rätt skötsel håller silkesplagg i många år, tack vare fiberns naturliga styrka och förmåga att återta sin form.
Vanliga frågor om silke
Vad är skillnaden mellan silke och siden? Silke är kokongtrådarna som silkeslarven spinner, alltså fibern, medan siden är det vävda tyget som tillverkas av silkestråden.
Är mullbärssilke bättre än vilt silke? Mullbärssilke har jämnare kvalitet, högre glans och längre fibrer, medan vilt silke som tussahsilke har en grövre, mer naturlig struktur som en del efterfrågar just för den rustika känslan.
Varför är silke så dyrt? Silke står för bara ungefär 0,2 procent av världens textilfiberproduktion, och tillverkningen är arbetsintensiv, från odling av mullbärsträd till försiktig haspling av varje kokong för hand eller maskin.
Kan man stryka silke? Ja, men på låg värme, gärna på avigsidan eller med en duk mellan järn och tyg, eftersom hög värme skadar proteinfibern.
